Gården Lund har varit ett landmärke över hundra år, helt borta nu. 
Mangårdsbyggnaden uppfördes i början av 1900-talet, Carl Andersson, född 1869, flyttade dit 1914 från Lundby och hans barn tog över.
Två generationer har bott i huset nästan hela 1900-talet.
Funkisbordet från 1930-tlet har stått här decennier, skrot nu.
Som om tiden hade stått stilla, men ingen kommer hem.
En barnfamilj bodde på gården de sista åren.
Nu finns inget kvar, inte en tegelsten. Jan Jörnmark fotar också.
33 kommentarer:
Usch, det gör mig så illa på nåt sätt att se hur man utplånar gamla gårdar och hus. Boningshuset var ju jättesött, tänk vad man kunde gjort det fint! *kliar i renoveringsnerverna* Hemskt att man bara skövlar ner allt... :(
Sikke en tomhed....... Jeg bliver altid ked af det når gamle huse rives ned. DE har noget særligt over sig og en god historie, som nye huse slet ikke har.
Jag blir så ledsen av sådant! När vi åker uppåt i landet och det står grånade tomma hus vill jag gensat flytta dit. Tycker så synd om husen! Avskyr förfallet och att ingen valt att bo där.
Tänk så mycket gamla hus kan berätta.
Det är så frustrerande när det som legat där i hundra år eller längre plötsligt inte är värt något längre.
Bara att riva, utplåna historia om hur det en gång var i Sverige.
Jag gråter inombords. Har säker gått att få till gården igen.
Varför är det inte värt att tas reda på?
Kram mig.
Synne.
Spessartin, visst är det vemodigt, även om jag inte har någon personlig relation till huset, så kändes det märkligt att se det försvinna helt.
Marianne, detta kallas utveckling, visst känns det som gamla hus har mer historia och själ än nya hus.
Simone, visst känns det sorgligt, när man tänker allt jobb dessa människor har lagt ner och sedan försvinner bara allt.
Synne, det var egentligen inget fel på gården, den var bebodd för ett par år sedan, men av fyra alternativ valde Vägverket att riva ner huset, onödigt för en del hästägare kunde ha tagit hand om det?
Kram.
Godsöndag på dig. Åhh nej ännu en epok som gått ur tiden Hemskt knns det när huset bara jämnas med marken . Tänk så många fötter som nött golven så mycket disk någon diskat där ochs å vidare och all margk som ågon rygg brutit sten från ojoj..inte ens det fina björken står kvar där Vemodigt. Filifjonkan hittade en stor sten i skogen där det stod inristat "här dogo hel familj af svält i nådens år af anno 1889." Det växte nu bara gran och tall där men det fanns lite spår, en vattenkälla fanns det ialla fall. Glömmer jag aldrg, Vad de hette eller så vet man inte.
Filifjonkan, såna stenar är väldigt ledsamma, såg också en sån här vid Nääs slott. Märkligt att jag känner vemod, fast jag aldrig träffade människorna, som bodde på denna gård, det ser så tomt ut, när man kör förbi och allt bara är borta.
har varit här !!
Trist när något bara mejas ner så där.. tänk så mycket som hänt, och alla minnen för de människor som fanns där.. Jag har en liten award hos mig till dig.. ha en skön söndag.. Kram Monica
Stygga Lilla Loppan, kul att se dej här :)
Monica, tackar. Det verkar som nästa generation inte fanns, men det fanns säkert nån hästägare eller anna, som kunde fortsatt, för det är ganska idylliskt, på något sätt talar gamla hus, det finns själ. Ha en bra söndag, kram.
Jag älskar dina bilder med din lilla kanna överallt.
Puss
Stina, bra igenkänningstecken, kram.
Tråkigt tycker jag at det er .....at alt bara forsvinner.
Julie, någon intresserad kunde ha gjort mycket fint av den gamla gården, men Vägverket kan man inte trotsa..
Vad händer nu med ängarna o åkrarna? Viktigt att det inte växer igen av sly.
Ingrid E, bönderna har ju sina åkrar bredvid, jag tror inte de hör till gården längre, vi får se, vad som händer, när Vägverket kommer i gång..
Jag har också mitt namn skrivet på persiska = fint!
Min lärare är perser, en fin människa... och duktig som attan!
Har dock ingen persisk älskare...
Hej Hannele!
Vad trevligt att du visar ett stycke historia.
I dag har jag startat en ny blogg, Bloggromanen, Vi möttes på ICQ, tanken med den är att alla skall kunna vara med att forma romanen, jag har skrivit kapitel 1, och sen är tanken den, att vem som vill kan skriva kapitel 2 i kommentarfunktionen och så väljer jag ut den som jag tycker är bäst och publicerar den, sedan skriver jag kapitel 3 osv TRYCK HÄR så kan du se hur det funkar
Solvarma kramar från Irene
Nina, då kan du kanske förena de två :)
Irene, historia är kul,
och bloggroman låter ju lite spännande, kram.
Varför revs gården? Var den i för dåligt skick elelr ska det byggas något nytt? Det känns alltid lite sorgligt när gamla hus försvinner och det bara blir ett tomrum kvar.
Bilden på boken är nog bara för att illustrera hur den ser ut ungefär... fick inte tag i någon större på nätet, brukar hämta från AdLibris.
Jag råkade få tag i en sen sort i år av tomater, tre är rätt okej tidiga, men den tredje är senare... sen är jag såå less på blåsten här nere på platten, att det vore skönt att skydda tomaterna i ett växthus. En har redan gått av 10 cm från jordkanten, man blir så less. Jag tycker inte jag gör nåt annat än binder upp mot blompinnar, husfasaden och allt möjligt :(
Frukost samtidigt tycker vi är mysigt, det betyder mycket för oss på nåt sätt.
Hannele
Gillar din blogg och din rosa vattenkanneväska. Bordet den stod på var fint det också.
Tur att du tagit vara på lite prylar. :)
Om du tittar in till mig har jag en liten utmärkelse som jag vill skicka vidare till dig.
Ha det gott och plugga lugnt
Birgitta
Poppins, Vägverket kan inte tänka sej någon annan lösning än att den nya bredare vägen måste gå precis över denna gård, fast det fanns även flera andra alternativ.
Spessartin, tänkte väl aatt du kunde skriva ut titeln till oss gamlingar.. Blåsten är inte bra, men om en tomat har gått av, kan man stoppa den i jorden igen, får snabbt rötter.
Birgitta, jag blir så glad, när du säger så snälla saker om min blogg. Det var bara solluret jag räddade, lite tegel var jag sugen på också, men grävskopan tog allt. Jätteroligt att plugga :)
Lite läskigt hur ett ställe som ju måste bära på en massa minnen, bara är puts väck.
På något sätt så är det ju som om hus, även om de är övergivna, ändå är lite fyllda med allt liv som levt där engång....
Maria, just det, ibland även spöken, har jag hört, övergivna hus kan kännas, som det fanns liv kvar, man känner ju också, vilka hus man trivs i.
Känner igen mig. Jobbade en gång i tiden hos en dam som bodde på gården. Hon bodde hela sitt liv i gården som mammam slutförde eftersom pappan dog. De sista tjugo åren bodde brodern på vinden.
Surullinen kohtalo kauniille vanhalle talolle...
Mumin-mamman, tänk, fast jag kört förbi många år, kände jag inte dem som bodde där, läste i Torslanda Tidningen att samma familj har bott där nästan hundra år.
Inkivääri, eikö vaan, leveemmän tien on näköjään pakko mennä juuri tämän pihan kautta.
Åhh din buse... Hemfridsbrott är inte att leka med :)
Canis Lupus, ska du säga :)
Åh jag blir så vansinnigt lessen av sånt! Och så fruktansvärt ARG! Det är så onödigt och så hemskt och det fanns ju uppenbarligen andra alternativ.
Laila, de som beslutar, är inte berörda själva, kanske tittar de bara på papper utan att ens besöka platsen..
Skicka en kommentar