Welcome to Hannele's paradise on Hisingen. Inte bara drömmar, utan verklighet. __ Sumeba miyako. Home is where you make it.__ "Var du än bor, lär du dig älska det," japanskt ordspråk. En liten trädgård på 810 m² på ett berg, blandat med natur och tuktade buskar och fruktträd, nära havet, skog, åkrar och öppna landskap, nära alla storstadens nöjen. Trädgårdsblogg halva året.__ "Paradiset finns här, just nu, bara du har vett att ta vara på det." My own photos (CLICK on images to enlarge). Besök även: Hanneles bokparadis.
24 februari 2010
Ingen grav för mej
Jag vill inte ha någon gravplats, jag vill umgås nu, med de levande. Gärna en billig enkel ekologisk begravning.
Hej! Jag vill inte heller ha någon grav. Jag vill kremeras och strös i samma minneslund som min mamma. Fint att du tar upp ett så pass "allvarligt" ämne. Det kan få många att tala om för sina anhöriga hur de vill ha det, även om det inte är aktuellt. Men man vet ju faktiskt aldrig när det är dags. Kram
♥ Eva Linnea ♥ människor har ju knappt tid att umgås med de levande, man ska inte stressa med att springa på gravar också. Det finns många andra sätt, kanske ordna en fest hemma i stället, tillsammans med vänner.
På vintern med snö går Filifjonkan inte till graven Men så fort det tinat upp sätter jag blommor där nya fina liksom hälsar på då hos min far och bror men man har dem med sig i hjärtat alltid ändå men graven är plats dit man kan gå och vara dem liksom närmre.men man har ju olika ankar om just sådant
När man bor på en liten plats som jag gör är kyrkogården lite av historia. Man går där och minns dom människor i byn som fanns när man var lite. Jag ska ha en gravsten och hoppas att dom som går där ska minnas att där ligger hon Anita i Fisksjön och förhoppningsvis minnas mig med ett leende
Jag såg ett program för några år sen där dom pratade om frystorkning av kroppen, för att sen plantera en växt på i detta på en kyrkogård som skulle bli som en underbar park. Jag skulle gärna vilja ge näring åt en pion, eller en julros dom gillar ju kalk. Man borde ju bestå av rätt mycket kalk. Graven är ju endast till för de anhöriga. Man finns ju i deras hjärtan....
Gravplats eller ej - det får mina barn bestämma. Det enda jag vill är att om någon del av mig fortfarande är användbar så ska den skänkas till behövande.
Carina, det är just denna frystorkning jag menar, man har gett tillåtelse i Sverige nu, många andra länder är också intresserade, detta är stort problem, där det finns mycket människor. Nu flyttar ju många långt borta från gravar, det är inte som förr.
Gunilla, väldigt sällan syskon och anhöriga är överens, det är dumt att inte underlätta lite för dem. Vi skulle tyckt om, om gammelmormor sagt lite, hur hon tänkte, och vem som ska få vad som minne. Ofta händer det ju att ett helt hem bara hamnar i en conteiner..
Nina, idag är det ju inte alls så att "Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli" i dessa fina kistor, ingen kretslopp alls..
Har nog inte tänkt så långt ännu, men nog låter det som ett bra alternativ. Tror vi får tänka så nu, för det börjar bli ont om plats på våra kyrkogårdar hörde jag häromdagen.
Håller med dig. Jag vill umgås med de levande ett bra tag till.
Ja visst finns det många ensamma gamla sant det jag går till 2 st i byn som jag bara känt flyktigt en gång man har hälsat godag bara som man gör men jag försöker gå till dem med ..Det blir ju så ensamt för dem som blir väldigt gamla de anhöriga deras dör ifrån dem så det liksom inte finns någon kvar för dem som de känt Inget bra bli så gammal 82 är nog lagom tror jag
Filifjonkan, jag vågar inte säga någon bestämd ålder, många är ju friska och pigga. Det gäller att skaffa nya unga vänner och vara aktiv, så man slipper sitta ensam..
Jag vill inte ha någon gravplats, jag vill umgås nu, med de levande. 
18 kommentarer:
Hej! Jag vill inte heller ha någon grav. Jag vill kremeras och strös i samma minneslund som min mamma.
Fint att du tar upp ett så pass "allvarligt" ämne. Det kan få många att tala om för sina anhöriga hur de vill ha det, även om det inte är aktuellt. Men man vet ju faktiskt aldrig när det är dags.
Kram
♥ Eva Linnea ♥ människor har ju knappt tid att umgås med de levande, man ska inte stressa med att springa på gravar också. Det finns många andra sätt, kanske ordna en fest hemma i stället,
tillsammans med vänner.
Jag strös gärna ut över havet jag, den dag det är dags!
Gerda-Thyra, jo, de anhöriga kan ju minnas en på ett annat sätt än pulsa i snö med frusna blommor. Jag vill att de mina har tid at umgås med mej NU.
På vintern med snö går Filifjonkan inte till graven Men så fort det tinat upp sätter jag blommor där nya fina liksom hälsar på då hos min far och bror men man har dem med sig i hjärtat alltid ändå men graven är plats dit man kan gå och vara dem liksom närmre.men man har ju olika ankar om just sådant
Filifjonkan, det är ju fint, men stressar många. Dessutom sitter många levande gamla ensamma, ingen har tid att hälsa på dem..
När man bor på en liten plats som jag gör är kyrkogården lite av historia. Man går där och minns dom människor i byn som fanns när man var lite. Jag ska ha en gravsten och hoppas att dom som går där ska minnas att där ligger hon Anita i Fisksjön och förhoppningsvis minnas mig med ett leende
Skogsnuvan, det är fortfarande väldigt skillnad på lsndet och i storstäder, där 90% kremeras, många släktingar flyttat och gravarna ovårdade..
Jag såg ett program för några år sen där dom pratade om frystorkning av kroppen, för att sen plantera en växt på i detta på en kyrkogård som skulle bli som en underbar park. Jag skulle gärna vilja ge näring åt en pion, eller en julros dom gillar ju kalk. Man borde ju bestå av rätt mycket kalk.
Graven är ju endast till för de anhöriga. Man finns ju i deras hjärtan....
Gravplats eller ej - det får mina barn bestämma. Det enda jag vill är att om någon del av mig fortfarande är användbar så ska den skänkas till behövande.
Lät intressant med ekologisk begravning... tål o tänkas på.
Ha´t himla gôrgôtt
Nina
Carina, det är just denna frystorkning jag menar, man har gett tillåtelse i Sverige nu, många andra länder är också intresserade, detta är stort problem, där det finns mycket människor. Nu flyttar ju många långt borta från gravar, det är inte som förr.
Gunilla, väldigt sällan syskon och anhöriga är överens, det är dumt att inte underlätta lite för dem. Vi skulle tyckt om, om gammelmormor sagt lite, hur hon tänkte, och vem som ska få vad som minne. Ofta händer det ju att ett helt hem bara hamnar i en conteiner..
Nina, idag är det ju inte alls så att "Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli" i dessa fina kistor, ingen kretslopp alls..
Låter intressant, jag skulle gärna bli till kompost. Tror du att det är möjligt?
Inger, jag tror att genom den där ekologisk begravningen blir man åter jord, vi får hoppas att det fungerar, när det år så dags för oss :)
Har nog inte tänkt så långt ännu, men nog låter det som ett bra alternativ. Tror vi får tänka så nu, för det börjar bli ont om plats på våra kyrkogårdar hörde jag häromdagen.
Håller med dig. Jag vill umgås med de levande ett bra tag till.
Kramen Synnöve.
Synnøve, i storstäder är det ju 90% kremering, men självklart är det annorlunda på landet på mindre orter. Ha en bra dag, kram.
Ja visst finns det många ensamma gamla sant det jag går till 2 st i byn som jag bara känt flyktigt en gång man har hälsat godag bara som man gör men jag försöker gå till dem med ..Det blir ju så ensamt för dem som blir väldigt gamla de anhöriga deras dör ifrån dem så det liksom inte finns någon kvar för dem som de känt Inget bra bli så gammal 82 är nog lagom tror jag
Filifjonkan, jag vågar inte säga någon bestämd ålder, många är ju friska och pigga. Det gäller att skaffa nya unga vänner och vara aktiv, så man slipper sitta ensam..
Skicka en kommentar